För några år sedan var jag förtjust i en författare vid namn Mercedes Lackey. Författaren gick i och för sig i samma fälla som många andra inom fantasy- och scifi-genren och överproducerade mer eller mindre varianter på samma historia till dess handlingens centrala teman kommit bort i ren volym.
Trots det uppskattar jag fortfarande många av hennes böcker, men den som kanske är allra starkast för mig är historien om den homosexuelle traumatiserade magikern Vanyel. Jag är inte ute efter att redogöra för handlingen annat än att säga att han innan han blev magiker hoppades på att ha den bardiska gåvan. Mercedes Lackey myntade såväl begreppen bard-gåva som bardiska röster i sina tidiga böcker.
Betydelsen förklarades inte till en början annat än som en talang, men så småningom får man klart för sig att den bardiska gåvan är gåvan att få lyssnaren att själv uppleva det barden sjunger om. Själva musiken, utan att bli oviktig, underställs berättelsen och känsloinnehållet, så att man trots det begränsade berättarutrymme en sång vanligtvis har förstår precis och lever sig med i det man lyssnar på.
Trots att det i Lackeys böcker är en övernaturlig gåva, så har jag ofta reflekterat över att precis den gåvan troligen existerar i någon form, kanske mer mundan och mer personlig för varje lyssnare, men ändå. Det finns vissa artister som oavsett musiksort lyckas nå in i ens innersta och röra vid de strängar som finns där inne. De kanske spelar musik som inte ens tillhör ens favoritgenre, men lyckas ändå på något sätt gå förbi det och nå fram.
För mig är det nästan som en förklaring på varför jag har mina klara favoriter i fråga om genrer, men ändå lyssnar på musik från snart sagt varenda genre som existerar — från värsta brötigaste och råaste metall, över rap, R&B, disco, electronica, house, acid, britpop, amerikapop, klassisk indie, art-rock, modern indie, progressive, jazz, blues, opera, etno, folkmusik, whatever.
Electronica, R&B och disco är inte stora favoriter, men en artist som fått mig på fall mer än en gång är vår egen lilla Robyn. Hon har en förmåga att ta ett rejält tom-boy grabbatag om mitt pumpsystem och sen inte släppa taget förrän jag är nästan tårögd. De hjärta-smärta teman hon använder sig av titt som tätt borde kanske inte påverka en vuxen man med sambo sen snart tio år och två barn i skolåldern, men det gör hon.
Body Talk Pt. 1 hakade fast i mig som en hullingförsedd fiskekrok, nu väntar jag med spänning på Pt. 2 och Pt. 3, som skall komma någon gång under året. Gothbarbie gillade också skivan, trots att genren inte heller är hennes stora favorit….